Etiketter

fredag 16 maj 2014

Isen - Min novell

Isen
August Munkhammar 8b 30/04-14

”Här i Stockholm har vi en fin dag där solstrålarna skär igenom vårdofterna, inte sant David?” sa Henrik i radion. Klockan är sju på morgonen och jag vaknar med hjälp av min radio. Det Henrik säger på radion visar sig vara sant när jag väl reser mig upp ur sängen för att dra upp persiennerna.
”Jo du, det har du allt rätt i! Men jag måste tyvärr avbryta denna glädje genom att säga att vi har nyligen fått in ny information om isen som kraftigt smälter på våra sydliga och nordliga poler. Det är nämligen så att forskare har räknat på siffrorna lite i detta skandalartade ögonblick, och har alla kommit fram till att denna sommaren kommer solen stå så nära jorden att isarna kommer att smälta av de höga temperaturerna inom loppet av ett år.”

Jag heter Aron och jag är fjorton fyllda år. Jag bor lite i utkanten av Stockholms centrum och går i en skola i samma område. Det är en fredag och året är 2025. Skolavslutningen närmar sig med stormsteg. Alla prov är avklarade för terminen. Detta betyder att jag har mycket fritid att fylla. Jag brukar spendera mesta tiden med att studera biologi och natur på grund av att jag lätt fångas av naturens under och konstverk. 

Att lyssna på radion i vårt samhälle har blivit allt viktigare pågrund av den chockerande naturkatastrofen. Vi blir ständigt uppdaterade om hur läget är och om det händer något nytt.
”Vi har fått information om att Island har blivit begravt i ett stort hav av vatten. Vi har också fått information om att räddningsstyrkor från grannländer utför en evakuering av medborgarna av landet och att ingen är skadad.”
Jag stänger av klockradion och går ner till frukostbordet och fortsätter lyssna, brer mig en macka och häller upp ett glas juice. Det tar inte lång tid för mig att bli klar inför skoldagens början och sitter på cykeln redan en halvtimme efter att jag steg upp ur sängen.

Jag blir bemött av min klassföreståndare som heter Maja, en ung kvinna i 25-30 årsåldern. Hon är brunett fast hennes långa hår är färgat blont. Hon sitter i klassrummet och hälsar på mig, men hon verkar dölja någonting. Jag märker snabbt att hon döljer sina tårar som rinner ner för hennes kind och förstör hennes mascara. Jag kan inte låta bli att fråga hur det är med henne.
”Min man har avlidit tidigt imorse då han gjorde ett besök på Island”.
Jag visste inte vad jag skulle svara henne så jag gav henne bara en kram innan jag gick och satte mig på min plats. 

Tiden gick och vi fick så småningom sluta för dagen. Jag har inte så långt hem men jag cyklar snabbt för att lyssna på om det har kommit något nytt på radion.
”Vi har fått in ny information från NASA som har satellitbilder på hur isen krackelerar på Nordpolen. Detta kommer innebära stora konsekvenser för oss i Norden.”
När jag lyssnar på radion hör jag sirener som ljuder högt inne från stadens centrum, vilket signalerar fara för stadens befolkning. Mamma och pappa rusar hem och båda kommer med i samma bil.
”Kom fort! hoppa in i bilen! Det är bråttom nu!” säger mamma till mig när jag står i dörröppningen till huset. Självklart hoppar jag in så fort jag kan och pappa kör fort från området. Jag vill ställa många frågor men jag vet att det inte är läge för det.
Efter en lång färd så anländer vi så småningom till en stor militärbas där vi blir bemötta av en vakt som släpper in oss på området. Till min stora förvåning ser jag ett jätte likt rymdskepp, som alla samlas runt. Det ser ut som en erigerad penis klädd i vit aluminium. Den har fyra stora raketmotorer som är fastmonterade vid botten på farkosten. Och vingar som föreställer två segel. Det är det är den största maskinen jag har skådat. Detta måste ha varit planerat i flera, flera år.

”Det är såhär, alla som har råd har köpt biljetter till detta rymdskepp för en resa bort från jorden när vattnet översvämmar hela jorden. Vi är en av de familjerna som har haft råd att åka med”. Säger pappa nervöst. Jag vet inte ens vad jag ska svara så jag bara stirrar ut på det jätte-lika rymdskeppet. Det tar många timmar innan vi får komma in i farkosten, men tillslut så kommer vi till våran kabin som vi har betalat för. Mamma sätter på radion för att lyssna på ny information, men hör bara brus i högtalaren. Pappa säger: ”Det är inte lönt. Stockholm ligger under vatten sedan i eftermiddags. Hela staden är utrymd.” 

Vi ligger i varsin säng i kabinen och väntar på avfärd mot en annan plats, en annan planet. Det känns overkligt. Men det känns som att jag har tid för att ställa mina frågor nu.
Det jag får ut av det var att vi har fått med oss våra närmaste och viktigaste ägodelar, vi är också en av få som har råd att köpa denna biljett till farkosten vi sitter i. Detta är inte heller den enda farkosten, utan en av många utspridda i hela världen. Det jag inte fick reda på, var vilken destination rymdskeppet hade.

Tillslut så börjar nedräkningen för avfärd ”100 minus 10 sekunder till avfärd”. Jag hör motorerna surra igång och kabinen skakar, jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv som jag är nu. Svetten rinner ned för kinderna och in i munnen som är vid öppen.
Tiden går otroligt snabbt nu och plötsligt känner jag en enorm kraft trycka ner mig i sätet jag nu sitter i och surret från motorerna eskalerar. Vi har nu lyft från marken och är på väg bort från planeten jorden.

Information lyder från högtalaren i kabinen som säger att vi nu har lämnat jordens omloppsbana och farkoster från norden åker i samma riktning som våran.
Hela jorden evakueras. Det kom som en chock för mig när jag insåg det. Rymdskeppet har nu slutat att accelerera och vi ingår en zon där man blir tyngdlös. Det är en behaglig känsla men den avbryts när högtalaren ljuder igen av kapten som kommer med viktig information. ”Ett misstag har skett i tekniken nere på jorden som har orsakat att vi styr mot ett av Norges rymdskepp.” Till och med jag, fjorton år, kan räkna ut att detta kommer leda till en kollision med den andra farkosten och leda till döden.
Det är servern nere på jorden som har blivit översvämmad så att den inte är funktionell längre. Detta gör att vi inte har någonting som gör att vi kan styra det tvåhundra meter långa skeppet som har en hastighet på fem mac.

Tillslut hör jag ett enormt brus som så småningom leder till en explosion. Allt känns som om det gick i ultra rapid men när jag ser flammorna som söker sin väg mot att fylla utrymmet med hetta, har jag inte lång tid på mig. Boom. Mörker. Ingen kan överleva en så kraftfull kollision.


Slut