Fortsättning på Huset på kullen.

Huset är precis så stort som på bilden pappa visade oss. Det ligger i utkanten av det lilla samhället, uppallrat på en kulle. Vart man än tittar ser man granskog. Mörk och tät som i sagorna. Det känns som att bo mitt i skogen. Det är så tyst på kvällarna att man kan tro att alla människor flytt härifrån och bara fåglarna har stannat kvar. Jag fattar inte varför pappa tvunget måste flytta just hit. Tystnaden, brukar han svara. Som kompositör behöver han ha det tyst omkring sig. Stan har blivit för bullrig och gapig. Pappa gör mest filmmusik. Ni har säkert sett filmerna, men kanske inte tänkt så mycket på musiken. Bra i så fall. Musiken ska inte märkas, brukar pappa säga, den är en del av filmupplevelsen, precis som fotot och kamerarörelserna. Jag gillar musik, även om jag inte är musikalisk som pappa, men en sak vet jag: Jag tycker inte om tystnaden. I alla fall inte den här tystnaden.

Huset har fyra sovrum, ett kök lika stort som vår lägenhet i stan, två toaletter, ett gigantiskt vardagsrum och en balkong lika bred som ett fartygsdäck. Vi har kvällssol och om man kisar kan man ana Siljan bakom grantopparna. Huset är perfekt, sa pappa, ett fynd. Vi hade en jäkla tur som fick det så billigt.

Det har sin förklaring. Men det fick vi inte veta förrän det var försent. Vad som är fel med huset. Varför de förra ägarna flyttade härifrån efter bara ett halvår. Varför mina nya klasskompisar tystnade och fick något stelt i blicken när jag berättade var jag bodde. Mäklaren berättade ingenting. Det kanske inte hade spelat någon större roll. Pappa förälskade sig i huset, och som alla vet är kärleken blind.

Men huset älskade honom inte tillbaka.

Huset hatade oss alla.

Särskilt mig.

  

Det började redan första natten.   

Det var redan klockan 8 på kvällen. Man hörde fåglarna sjunga vid granskogen. Jag satt och gjorde min läxa som skulle lämnas in dagen efter. Jag hörde pappa harkla sig i sitt arbets-rum där han gjorde sin musik. Annars var det bara helt tyst. Det började bli sent och jag var tvungen att gå och lägga mig, Jag gick till toaletten på övervåningen för att borsta tänderna. Det var mörkt i trappuppgången.

 jag blev rädd. När jag tog ett kliv på ett trappsteg så var det som att brädan skrek efter hjälp. Hjääääääälp, hjääääääälp”. 

Jag fick rysningar. Men jag  fortsatte uppåt mot toaletten. När jag var på toaletten tog jag min tandborste från tandborststället och började borsta, och plötsligt smällde något till! Högt och dovt. Det var dörren som hade smällt igen. Pappa kom rusande upp för trappan och undrade vad som har hänt. ”Ja-jag j-jag vet inte?” sa jag. Pappa sa att det kasnke bara var vinden, så gick han ner igen.Det var fortfarande läskigt när jag hade borstat klart mina tänder.Jag gick tillbaks till mitt rum på nedervåningen. Jag gick till min säng och bäddade upp. Jag lämnade dörren öppen så att jag kunde gå på toaletten på natten utan att höras så mycket. Det var kallt under täcket. Jag somnade nästan direkt. Innan jag stängde ögonen för sista gången den dagen såg jag något som gick förbi mitt rum i hallen väldigt fort. Jag blev vettskrämd. Jag tog ett djupt andetag. Det smakade metall i luften. Jag sjönk ner under täcket ännu lite till. Jag kände på mig att det här var husets hemlighet. Det var hemsökt.

 Det var alldeles för skrämmande  för att stänga ögonen mer, det var alldeles för mycket adrenalin som flödade i min kropp. Jag bestämde mig för att gå upp och kolla vad det var som gick förbi. Jag visste att det inte var pappa för han brukar inte bara gå förbi mitt rum utan att kolla och nästan springa. Jag kollade mot köket först, sen mot ytterdörren. Inget där. Plötsligt hörde jag något/någon andas, ett djupt andetag vid min nacke. Jag vände mig hastigt om. Jag såg en suddig dimma som flödade bort mot ytterdörren. Jag skrek efter pappa. Han svarade inte.Jag sprang det fortaste jag kunde in till pappas arbetsrum. Pappa var inte där. Hans arbetsstol låg ner på marken. Dator skärmarna var totalt spräckta. Ett fönster var krossat och om jag inte såg fel så såg jag blod rinna från bordet och sen droppade ner på marken. Jag skrek så högt jag kunde. Jag hörde någon svara långt borta i granskogen. Det var pappa. Han skrek och var rädd. Det var ”dimman” jag såg innan som hade fört bort pappa. Jag tog telefonen och ringde 112

men det var bara brus. Jag kollade ut mot skogen igen, jag såg inte dem. Jag bestämmer mig för att springa ut i den mörka kalla granskogen. Det tog en stund att komma till skogen, även fast jag sprang så fort. Jag skrek ”Pappa! Pappa!” men jag fick inget svar. Jag kom djupare in i skogen och blev all mörkare och mörkare. Så såg jag en skylt, det stod ”350m” på den. Vad kan det betyda? Jag smög fram. längre fram såg  jag att det är inte löv och grenar och jord på marken utan cement. Det var någon stor byggnad med stora skorstenar som bolmade svart tät rök. Det var knäpptyst... Mina ögon var stora som tallrikar när jag såg den stora byggnaden. Jag darrade och var alldeles skräckslagen, men jag var tvungen att fortsätta framåt. Jag kunde höra små, tunna andetag som kom från byggnaden.. Sådana som jag hörde i huset... En dörr stod på glänt och jag smög in så tyst jag kunde. Jag kollade mig omkring, Det var ett gammalt nedlagt slakteri. Det hände stora krokar i taket som hängde i stora metallkedjor. Men det var inte slaktdjur som hängde på krokarna, det var mäniskokroppar. Jag tog ett djupt andetag och blev alldeles tyngdlös i underkroppen. Jag var skräckslagen. Jag letade efter pappa. Men det var för 

mörkt för att se. Jag ropade efter pappa men jag fick inget svar.

Jag hade nu gått väldigt långt in i fabriken men jag märkte inte det. Jag var så rädd och koncentrerad på att hitta min pappa. Jag kanske var för skrämd för att ta bra beslut just då men jag kände att det var det som var rätt. Plötsligt hörde jag det där skrämmande andetaget bakom mig igen. Jag vände mig om hastigt och såg en blå halvlysande dimma som drog upp mot en trappa, det var nästan som om den ville att jag skulle följa efter den. Jag gick långsamt mot dimman som var vid trappan. Om jag inte såg fel så såg jag pappas ansikte i dimman,det såg ut som om han var lika rädd som jag var då. Det lockade mig ännu mera att hitta honom. Vi var på övervåningen i fabriken. Där fanns det två stolar intill varandra, och en taklampa över dem. Men.. Pappa.. Han satt inte där, det var det jag hade hoppats på. Dimman  hade nu satt mig i stolen utan att jag märkte det. Det var väldigt mörkt 

det ända som lyste var den lampa som jag hade över mig.

Dimman var nu försvunnen men jag kunde höra dess andetag här och var. Jag såg en hägring. Det var pappa som sa åt mig att springa därifrån. Jag la inte märke till att jag inte var fastbunden, så jag sprang därifrån. Tre  meter från utgångsdörren smälldes den igen, hårt. Jag försökte öppna den igen, men den var låst. Jag vände mig om och såg pappa som stod och nickade skrämmande alldels intill mig. Han var blodig och andfådd. Jag var så rädd att jag inte kunde stänga ögonen eller röra på benen. Han halvskrek åt mig. Jag ville ut så jag bankade och drog i handtaget på dörren men fick inte upp den. Han kom närmare mig, han sträckte sina blodiga händer mot mig och mummlade. Jag hörde inte vad han sa men jag ville inte tro att det var pappa. Jag sprang nu åt ett fönster vid baksidan av fabriken.Det fönstret var redan splittrat så jag knuffade till fönstret med armbågen och hoppade ut. Pappa hade följt efter mig men lyckades inte springa i kapp mig. Sen hörde jag bara att det var en röst som sade till mig 

-Hör du, vakna nu, du har besök.

Då stannade jag och kollade mig omkring men jag kunde inte se något, det var bläckmörkt. Jag kollade upp mot himmelen för att se om jag kunde se något ljus.

Men sen så var det totalt blänkande vitt som la sig som en skärm över mina ögon som om det precis hade smällt ner en stor bomb. Sen när jag hade återställt  mig och gnuggade mina ögon och kollade mig omkring så såg jag att jag låg i min säng och det var dag utomhus och fåglarna kvittrade glatt. Och pappa stod och log mot mig och sa att jag skulle vakna. 

-Jag har gjort frukost till dig.

 Det var bara en enda mardröm.